Av mamelles n'hi ha de molts tipus: grans, petites, dures, toves, flàccides, terses, suaus, aspres. Med den stora smutsen med en ferrat, eller petit med en knapp, avslappnad eller spetsig.
Men om det är någon som sticker ut för sin vänliga, vänliga och generösa karaktär så är det den katalanska mesen. Prou no espanyols vet att de i mer än 300 år har varit lyckliga, att de har strävat efter allt möjligt. Den katalanska mesen, Spaniens dida, som har fört miljontals spanjorer samman, känner repòs, outtröttliga, ofrånkomliga, generation efter generation.
Men den katalanska mesen är trött. Det är inte den där unga, oskyldiga, gemytliga mesen, alltid öppen för vad alla älskar, alltid redo att möta vilken mun som helst fylld med näringsämnen. Äntligen har den katalanska mesen sett vad och är inte villig att fortsätta känna matkällan för dem som så länge har misshandlat, förolämpat och retat honom.
Nu är det väldigt tydligt att det inte är den där mössan jag såg fortsatt gynnsam-se av ansträngningen som det var tänkt att ha för att ha gropen vid punkt varje dag, ple a vessar, perquè tothom qui vulgui s'hi amorri a pleasure, sense donar - li ni tant sols les gàcies. Per això har den katalanska mesen rest sig, med mugronerna i luften, och utmanar cellen att resa ben fort:
Adéu Spanien!
Aneu att suga den till en altre lloc.
